BYTA INFRASTRUKTUR

25.02.2018

Vi bör: skaffa elbilar, förbjuda fossilbilar, köra etanol, köra biogas, ha en nollvision, inte tala i mobiltelefon bakom ratten, sänka hastigheterna, underhålla spåren, reparera tjälskador, inte bygga Östlig förbindelse, inte flyga, självköra lite, biltulla, strömhämta från ovan, -eller från nedan, halkbekämpa, inte supa, parkeringsböta, höja bränslepriserna, inte tomgångsköra, cykla och hyckla...

Nästan allt föreslås, utom att ta fram ett transportsystem som både uppfyller våra behov och undviker de flesta nackdelarna med transporter. Det är själva infrastrukturen som är fel. Vägar och järnvägar är månghundraåriga system som utgör bromsklossar för utvecklingen. Idag kan vi göra förändringar i arvs­massan, bygga kvantdatorer och fara ut i rymden. Men när det gäller landtransporter hemfaller vi till långa asfaltbelagda markvägar eller järnskenor fästade direkt på marken eller betong.

Både väg och järnväg har minst tre fundamentala fel: Det är svårt att bromsa säkert, banan är helt oskyddad och allt tar en enorm markyta med barriärer för folk och fauna. För kollektivtrafiken tillkommer behovet av byten. Järn­vägen har otillförlitliga växlar med styrprinciper utvecklade för 1800-talet och kontaktledningsproblem. Det leder i slutänden till långa totala restider och stora samhällskostnader. Praktiskt taget alla utvecklingspengar läggs dock på dessa utdaterade system - t.ex. höghastighetsjärnvägar eller självkörande bilar. Inte ett öre läggs på frågan - satsar vi verkligen på rätt grundstruktur?

Ett nytt transportsystem bör ha samma transportkapacitet som tunnelbana, samma topphastighet som höghastighetståg och samma tillgänglighet som bil. Inga byten ska behövas! Dessutom måste det vara hälften så dyrt att bygga per kilometer och minst hundra gånger säkrare. Det skall inte heller avge avgaser och vara minst tio gånger energisnålare än dagens biltrafik. Den totala restiden bör kanske sättas till hälften av dagens genomsnitt. Gods skall naturligtvis också kunna transporteras. Är det enkelt att ta fram ett sådant system? - Nej, men det går!

Det intressanta är emellertid att det är meningslöst att i Sverige ens framföra sådana här kätterska idéer. Vinnova, Transportstyrelsen och Energimyndigheten har slagit armkrok med många berörda storföretag och framstår idag mer som ett "bålverk" mot alla idéer, som inte berör väg- eller järnväg. Inom EU finns dock visioner, där man också ställer sig försiktigt positiva till att utveckla tankar om en ny infrastruktur.

Fram till ungefär 2009 var det politiskt korrekt i Sverige att även diskutera en förändring av själva infrastrukturen. Då fanns till exempel en testbana för "spårbilar" i Uppsala. Sedan dess har bålverket lyckats sätta stopp för allt - utom möjligen Elon Musks idéer. Det kändes därför skönt att Ny Teknik tog in en artikel om möjligheten till "Maglev" för några veckor sen. Musks idéer, liksom Tyskkinesiska Transrapid, är dock bara för kontakter mellan stora befolkningscentra på stora avstånd.

Var slösas egentligen restiden bort i våra transporter? Det är inom våra tätorter och mellan näraliggande regioner, som den allt överskuggande restiden spenderas. Höghastighetstågen som talas om mellan Stockholm - Göteborg och Malmö får en återbetalningstid på investeringen mellan 300 och 500 år för där spenderas så kort tid.

Dagens kollektivtrafik, enligt bunta-ihop-principen, kommer aldrig att kunna konkurrera med själv­körande bilar. Självkörande bilar kommer då, om de tillåts, att bli så attraktiva att de leder till kaos i storstäderna. Kollektivtrafiken kommer att utarmas samtidigt.

Om någon skulle vilja se ett visionärt förslag kan ni gå in och titta på https://www.youtube.com/watch?v=6UO26lYB8CI. För att minimera underhåll tänks där en billigare modernare typ av Maglev (Magnetsvävare), där fordonen inte vidrör banan och inga rörliga delar behövs vid växling av fordonen som hänger i en drivsläde.

Kostnaden beräknas bli ungefär fem gånger lägre per km än de senaste spårvagnsprojekten i Stockholm. Att bygga ut ett sådant här Internet för människor och gods i hela Sverige kanske skulle ta 20 - 30 år och kosta mellan ½ och 1 BNP. För att börja bygga ut järnvägsnätet togs lån på cirka 1 BNP på 1800-talet. Återbetalningstiden på gjorda investeringar borde ligga på kanske 10 år i början, när man plockar russinen ur kakan, men kanske 15 år totalt. Det tänkta transportnätet skulle vara ungefär 1/6 av hela vägnätets längd. Man kan då också på sikt avveckla järnvägsnätet.

Detta är en av flera möjliga lösningar på våra transportproblem. Man kan nog anta att det först kostar minst en miljard att utveckla sådant här system (ett nytt stridsflygplan kostar dock 30 - 100 miljarder). Det kommer också att kräva mycket av industri, planerare, IT, byggare och politiker att få det på plats. Å andra sidan kan det bli basen för en helt unik ny industrigren i Sverige. Jämfört med att lappa och laga dödsdömda sönderfallande uråldriga system, framstår dock nästan varje ny transporttanke som en "Quickfix".

Den revolverande tekniken som ger friktionsfri drift av drivsläden